Kategori: Uncategorized

Del 2

25 november 1520

Gustav Eriksson lämnar nu sin gård och beger sig norrut, mot Dalarna. Kanske kan han där finna stöd hos dalkarlarna som gång efter gång stått upp mot unionen och de danska kungarna allt sedan Engelbrektsupproret nära 100 år tidigare? Blodbadet i Stockholm borde ha fått det att jäsa av vrede i gårdar och köpstäder.

Resan kommer att kantas av motgångar och faror och börjar inte bra. Gustav reser med bara en dräng i sällskap. Eftersom man vill undvika städerna reser de via Mälaröarna och första färjefärden blir vid Kolsund över till Selaön. Men då färjan bara tar en person åt gången får Gustav fara först och hans dräng blir kvar för nästa överfart. Från färjan ser han dock hur drängen lägger benen på ryggen med Gustans tillhörigheter och penningar. Snabbt tvingar Gustaf färjekarlen att vända om och väl i land sätter han fart efter drängaskalken. Gustav hinner upp honom och vrider sakerna ur händerna på drängen som lyckas fly in i skogen.

Gustav vänder så norrut igen, och hittar en bondgård där han lägger av sig sina herremanskläder och klär sig istället som en enkel bonde. En krönikör från tiden skriver:

» Gustaff kom så uthi en Bondegårdh, ladhe ther aff sine Junkerlighe Klädher, antwardendes Bonden Kläderen, Weskerne,Hesterne och alt sitt Tingest, och klädde sigh igen i Bondaklädher med Byxor, Jacka och Trint Hat och en Yxe oppå Axlerne, ochgick så til foot sin wägh.»

Vad som ser ut som en enkel bonde fortsätter nu till fots genom skogarna upp genom Västmanland mot Dalarna…

Del 3

30 november 1520

I slutet av november 1520 kommer en bonddräng till gården Rankhyttan i Dalarna. Han frågar om han kan få arbete med tröskning eftersom det är tröskningstider. Det behövs hjälp på gården och mannen visas till tröskladan. En piga lägger dock märke till att det är något som inte stämmer med bonddrängen och söker upp gårdens ägare, bergsmannen Anders Persson.

– Jag tror inte att den där karln, som kom hit i går, är någon bonddräng. Tröska kan han inte och han har en grann blus under tröjan!

Gårdsägaren Anders Persson tar sig en närmare titt på drängen som nu ger sig till känna. Det är Gustav Eriksson som Anders studerat med i Uppsala tolv år tidigare. Anders undrar vad som hänt och Gustav berättar hela sin historia om kung Kristian, fångenskapen i Danmark, Stockholms blodbad och ber så bergsmannen om hjälp. Anders Persson vågar dock inte hjälpa den eftersökte, det kan vara farligt att gömma en efterlyst hos sig. Anders manar istället Gustav:

– Gå vidare uppåt socknarna, gå, gå – utefter älvarna, genom de stora skogarna! Dröj aldrig länge på ett ställe! Här i Bergslagen är folket mer stillsamt. Nej, vill ingen annan höra dig så tala till de sturska Morakarlarna .

Gustav följer rådet och beger sig vidare inåt Dalarna mot Ornässtugan…

Del 4

1 december 1520

När mörkret sänker sig lämnar Gustav Rankhyttan för att ta sig till Ornässtugan. Kanske kan han få hjälp där? Vägen innebär att han måste korsa Lillälven, en biflod till Dalälven. Isen ligger vid färjestället vid Torsång och färjan kan inte gå. Gustav prövar istället om isen kan bära honom. En bit ut på isen i den mörka decemberkväller bryter han igenom och sjunker ned till armarna i det iskalla vattnet. Blir detta slutet för Gustaf Eriksson?

Genom att uppbåda sina yttersta krafter – och med Guds hjälp, enligt vad han långt senare berättar – lyckas han ta sig upp. Han får tillbringa natten i färjekarlens stuga medan kläderna får torka…

Del 17

3 januari 1521

Långt upp i Lima socken invid norska gränsen hinner skidkarlarna från Mora upp Gustav Eriksson. Det sägs att de finner honom vid Olnispagården i Sälen. De utsända förklarar sitt uppdrag och sakernas vändning i Mora.

– För Guds skull Gösta! Du måste komma till vår hjälp!

– Jag fick intet vidare behagligt svar i julas…

– Nu har vi rätt förstått allvaret! Du ska få både trohet och manskap!

– Det kommer krävas mod – att morabönderna vill vara män för sig!

– Vi kommer att riskera både blod och liv om du blir vår härförare!

– Nå, då så. Mot Mora!